Han visade mig vad kärlek är. Han gjorde mig till jordens absolut lyckligaste människa. Han gav mig några av de bästa minnena i mitt liv och han lärde mig att älska.

Nu är han borta och jag måste lära mig att leva med det. Det kommer aldrig bli som förut även om jag hoppas av hela mitt hjärta att vi kan vara vänner i framtiden.

Han är fortfarande den personen jag vill dela allt med, den personen jag vill prata med, den personen som gör mig glad. Jag vill ha kvar honom och det här i mitt liv, även om det bara är som vänner. Det gör så sjukt mycket ondare att inte få prata med honom eller att inte få träffa honom, än vad det gör att bara ha honom som vän.

När jag tänker tillbaka är jag bara så sjukt glad för alla minnen vi skapade tillsammans, hur jävla bra och kul vi hade det tillsammans. Kan verkligen inte göra något annat än att tacka honom för allt han lärt, visat och gett mig. Han har fått mig att växa som person och att förstå vad jag är värd. Han har funnits för mig när ingen annan har, han har stått fast vid min sida och aldrig svikit mig.

Jag kommer alltid älska honom, min första kärlek, han som fick mig att förstå varför jag levde och han som älskade mig som ingen annan någonsin gjort förut.

Det kanske kan bli vi igen någon gång. Någon gång när vi båda hittat oss själva och känner oss själva tillräckligt bra för att veta exakt hur vi ska få vårt förhållande att fungera.

Till dess måste jag sörja, jag måste skratta, jag måste vara glad, jag måste vara ledsen, jag måste vara ensam och jag måste lära mig att leva igen. Leva utan honom tills jag gått vidare tillräckligt mycket för att kunna vara den absolut bästa vännen för honom. Där vi kan umgås utan att någon känner mer än någon annan.

Jag vet att det kommer ta tid. Förmodligen en väldigt lång tid innan jag är hel igen och förmodligen kommer jag nog aldrig bli riktigt hel heller.

Jag måste vara ensam, jag måste lära mig att stå på egna ben. Jag måste hitta tillbaka till mig själv och jag måste så småningom lära mig att älska igen.